Birgittahätta

Igår satt jag i ett skypemöte med gruppen jag ska åka med på Domagna Fresca. Någon gång under de två timmar som jag samtalade med mina goa vänner i Coeur de Pigeon (Kör en Peugeot) frågade jag min mamma om hon kunde skriva ett franskt namn i chatten och då sa hon “Nej, för jag sitter och syr!”.
Det väckte en tanke inom mig som legat och slumrat ett par dar – i fredags kom min kompis Malin på mysbesök och jag visade min tyg och projektsamling i kistan i sovrummet.

Under tiden som jag letade efter materialet till den herrkjortel i miparti som jag ska göra till mig själv innan Medeltidsveckan i år så hittade jag min halvfärdiga birgittahätta. “Oj, den hade jag glömt bort!”
Den gjorde jag ungefär samtidigt som jag började på väskbroderiet i vår gamla lägenhet – alltså någon gång i november. Sedan dess har den legat och vilat i någon hög som flyttats över till kistan i samband med flytten. Birgittahättan följde med ut till syhörnan vid soffan och jag funderade en stund på den efter att Malin gått hem.
     Det som var kvar att göra var att sy ihop den ena “påsen” i nacken, sy några stygn till på broderiet och sedan göra ett band och fästa det på hättan. Inte alls mycket alltså. Påsen blev fixad redan samma kväll och kvällen efter klippte jag ut linne till ett band.

När jag sen satt där vid skypemötet så slog det ju mig att det är ju faktiskt ett alldeles perfekt tillfälle att sy på!
Jag började alltså att sy ihop bandet och sen när det var gjort så sydde jag på det på hättan.
Färdigt.

Fett. Tog sammanlagt max en timme. Varför slutade jag egentligen? Känns ju ganska löjligt faktiskt.
Aja, nu kan jag i alla fall bocka av det från listan uppe till vänster.