Just nu är jag inne i en period av hyperaktivitet. Jag är så fruktansvärt peppad på Domagna Fresca att det inte är klokt. Projekten blir dessutom bara fler och fler och tiden blir mindre och mindre.
Min moy bog går framåt, jag sitter just nu och fäller alla sömmar och sen skall det sys i förstärkningar där snörhål och knappar ska vara. Efter det är det bara knapparna kvar, och eftersom det bara skall vara ett par stycken knappar i ärmarna så kommer det nog gå relativt fort.
Jag stötte faktiskt på en del krångel när jag sydde ihop moyen. Sånt där krångel som bara suger musten ur en. När jag hade sytt ihop allt på överkroppen så inser jag att den är för stor.
Jaha? Hur hände det här?
Jag hade ju gjort en toile som satt som en smäck så det borde ju inte hänt? Eller hur?
Beviset på att det faktiskt hänt satt ju förstås på mig, så det var bara att sätta igång och fundera ut hur jag skulle göra för att få det att passa. Sedan sprätta och efter det sy ihop det igen.
Att sprätta handsömnad är och förblir något av det värsta som finns. Jag hade en liten dipp och vägrade röra klänningen ett par dagar, men sen ploppar det upp inlägg från Tove och då kommer såklart inspirationen igen. Som beställd. DU ÄR BRA TOVE (vad hade min inspiration gjort utan dig?)!
Nu är jag på slutspurten och funderar på att sätta igång med överklänningen så att jag inte drar på det när den här är färdig.
I syslöjden på högstadiet så var man tvungen att göra små provlappar med olika sorters virkning, men eftersom det verkligen var så himla tråkigt så överlät jag mina mormorsrutor till vänner och bekanta att virka åt mig. Lurigt, javisst, men det var verkligen inte min grej!
Såhär långt har jag kommit i nuläget.
Jag har lite dåligt samvete när jag virkar, för jag vet att jag borde ägna mig åt annat. Medeltideriet till exempel. Eller mitt hemliga projekt som skall vara färidigt till mars.
Dagen är bestämd att jobba på det projektet och lite moybog. Imorgon ska jag tvätta och sedan sy.
Maraton nu alltså.
Här är en smygbild på projektet.